våra vanliga ord ruttnar i innehållet som vi brukar/brukadeskriva till varandra, förlåt.. men ja hittar inga nya. jag söker jämt ord för dig, men ger lika ofta upp. det finns så mycket jag vill säga till dig, men jag har insett - att jag inte på något vis kan det helt enkelt :S för någon som du, eller vad du betyder för mig.. är ingenting som går att beskriva, hur mycket man än försöker, det saknar förklaring. och oavsätt vad du säger, så betyder jag inte ens hälften så mycket för dig som du gör för mig. jag vet överhuvudtaget inte vad det var som hände, helt plötsligt var allt borta. "vi kan bli vänner, men det kommer endå aldrig kunna bli som förr". dom orden tog dig ifrån mig ännu mer, visst var det så? och nu minns jag inte vrf det blev såhära.. fast det vi vet är att vi mest av allt är värda att kallas syskon.. även om vi inte bär samma blod eller kallar samma människor för föräldrar, så kommer vi alltid att höra ihop som systrar. eller vad tycker du? :'/ <3 jag har förlorat mkt, men jag kommer aldrig tillåta att du försvinner från mig helt, aldrig någonsin? jag vet att folk tänker att vi har haft varandra såå mycket och allt vi gjort , det vi gjorde. men det är sånt man inte vet, förrän man upplevt det. jag behöver inte att någon annan än du ska förstå, så ja vet inte varför ja skriver. ja vet inte varför ja försöker förklara, för den person som mest av allt förstår. jag vill bara säga tack, för den tid jag fått spendera med dig, för allt du lärt mig och för att du fortfarande står vid min sida. men jag önskar ÄNDÅ, ut över DET, DET LILLA, att det var som förr ! <3

Tack för den fina texten Emma, vi ska gå hand i hand genom livet !